Klockan 02 vaknade jag upp i ett mörkt rum.
Det var några sköterskor som satt innanför ett fönster där det lös några svaga lampor.
Jag förstod att jag låg inne på något slags uppvak.
När jag vaknade så kunde jag inte prata.
De hade intuberad mig eller vad man säger..
Kört ner ett rör i halsen så att jag skulle få ordentligt med luft under operationen.
Jag fick vatten att dricka & smärtstillande via dropp.
De sa att jag skulle få ligga kvar en stund så att de skulle se att allt såg bra ut.

 

Vid 03 tiden körde de mig till vårt rum på bb där Mikael låg & sov i en säng & Mio sov 

i en sån liten vagn. De rullade in mig så att Mios säng var mellan min & Mikaels.
Tidigt på morgonen kom en barnmorska in & sa att hon skulle ta lite mer tester på Mio.
De tog ju tester då på förlossningen men tydligen ville de ta mer så hon tog med honom & 
så kom hon tillbaka en liten stund senare & det enda hon sa som jag uppfattade var att det inte
såg bra ut & att hon var tvungen att ta med honom till en annan avdelning & så gick hon.
Jag blev helt förkrossad.
Jag tittade mot Mikaels säng & han låg & sov.

Jag försökte skrika på honom med den lilla röst jag hade.. vilket inte var någon.
Jag försökte hitta något att kasta på honom så att han skulle vakna.
Jag kunde inte röra mig, kroppen var som förlamad efter operationen.
Jag bröt ihop totalt.

Mikael vaknade inte & där låg jag helt förstörd & kunde inte göra något åt att mitt barn bara försvann.

Det kopplade inte alls vad som hade hänt.

Vid det ögonblicket trodde jag att något allvarligt hände & att jag aldrig mer skulle se honom.

Det låter larvigt men det var hemskt.

 

Det kom in en barnmorska & förklarade att de hade tagit prover som inte såg bra ut.

Hans sänka var alldeles för hög. Om jag inte minns helt fel så skulle den ligga runt 5-10 & de var uppe på 40.
De kunde inte behandla detta på bb så därför tog de med sig Mio in till en annan avdelning, barnintensiven där han skulle få den hjälp som han behövde.

Det var skönt att få en förklaring.

Senare på dagen undrade de om vi ville åka & titta på honom vilket vi såklart ville!
Jag kunde inte gå så mig fick de köra på sängen in till den avdelningen där vi fick sitta & mysa med 

honom hur länge vi ville. Han var så fin, vårt mirakel!
Han hade fått antibiotika så han hade en binda runt handen med antibiotikan under.
Det såg så tungt ut. Stackars liten.
Jag minns att jag fick ha honom på mitt bröst där & de tog kort på oss & satte upp över hans lilla plats där på hans avdelning.
Det stod namn, vikt & längd. 

Vi visste inte vad han skulle heta då så han var namnlös under hela vår vistelse.
Men 4430 gram & 55 lång vad han när han föddes.

 

Vi gick tillbaks till bb för att vi skulle vila & jag skulle få min medicin.
Det jag fick var 2 alvedon morgon & kväll. En kopp med något flytande som jag inte minns vad det hette samt en till sak som nästan hade konsistensen som socker har. Det enda sättet att få i sig det var att blanda det över filmjölk. Det fick jag morgon & kväll. Och en spruta i benet varje morgon.
Jag hade en kateter måndagen & tisdag morgon men sedan ville de att jag skulle börja gå på toaletten själv.
Jag minns att jag tyckte att det var så obehagligt.
Måndag kväll skulle jag få gå in & duscha då jag inte hade duschat efter förlossningen & operationen än..
Så en sköterska skulle hjälpa mig in i duschen & in kom jag.. men där gick det inte mer.
Jag ramlade ihop då jag inte hade några krafter & de fick hämta en säng åt mig.
Jag var otroligt blek.
Fick två påsar med blod & efter det vet jag att jag kände mig lite bättre.

Måndag var jag sängliggande hela dagen.
Tisdag skulle de ta bort katetern så då skulle jag som sagt var gå på toaletten själv.
Det gjorde inte alls ont att kissa, det var bara omständigt tyckte jag med de stora jävla bindorna & trosorna.
Jag var livrädd för att göra nr.2.
Jag ville ju inte ta i för fem öre. Tänk om det skulle spricka igen?
De medicinerna jag fick var för att göra bajset mjukt så när det väl var dags så var det inga problem alls.
Men det var svårt att slappna av ordentligt. 
Vet att jag började slappna av gällande det ungefär en vecka efter att vi kom hem.

 

From att jag började gå & röra på mig (väldigt försiktigt) skulle jag börja amma.
Men Mio var ju tvungen att ligga på intensiven där de hade koll på honom så var tredje timma skulle
jag ta mig till hans avdelning för att amma. 

Kl. 00:00, 03:00, 06:00, 09:00, 12:00, 15:00, 18:00, 21:00, 00:00 osv.
Och det här var verkligen jobbigt.
SJÄLVKLART ville jag vara hos Mio men under hela tiden på BB fick jag aldrig chansen att vila ut efter förlossningen. 
Gick vi dit tex vid 12 så skulle det bytas blöja, försöka få honom att ta bröstet, få igång mjölken, pumpa ur mjölk för att hålla igång bröstet & för att han skulle ha ifall det inte kom mjölk vissa gånger. Det här tog ungefär en timma varje gång. Vilket betöd att vi hade ca 2 timmar mellan varje gång & då var det alltid något annat som frukost, lunch eller så ringde de på oss från intensiven för att vi var tvugna att komma dit & trösta & mata när han var ledsen/hungrig.
Det var inte en lugn stund.

När vi hade varit uppe hos Mio vid 21 tiden på tisdagkväll kom vi ner i vårt rum & ser att rummet är delat med ett skynke. Det var ingen som hade sagt det till oss utan en av sängarna var upptagna helt plötsligt.
Vi gick till "receptionen" inne på bb & frågade & de sa att det var helt proppfullt (Man ska inte föda barn i maj) så de var tvungen att göra så.
Jag bröt ihop. Jag var verkligen ett nervvrak inne på BB. Jag grät 80% av tiden.
Vi frågade om det fanns någon möjlighet att Mikael skulle få sova kvar på något vist & tillslut fick
han sova på en tältsäng inne i ett tomt kontor över natten.
Jag var otroligt tacksam över det då jag VERKLIGEN ville ha honom med mig inne i Örebro.
Onsdagen kom & min mamma skulle komma & hälsa på.
Jag trodde inte att hon skulle få träffa Mio då han var inne på intensiven men samma dag på morgonen så sa de att han kunde få följa med oss till BB fast att han fortfarande skulle ha antibiotikan men att han fick vara hos oss & så skulle vi gå till intensiven som vanligt var tredje timma så att de såg att allt gick bra.
Så mamma kom & hon fick se Mio, det blev en liten överraskning :)
På kvällen kom även Mios gudföräldrar Frida & Victor & hälsade på.
Det var otroligt mycket känslor som kom ut den dagen & jag grinar nu bara jag tänker tillbaks på det.
När det närmade sig kvällen så försökte vi kolla om Mikael skulle få sova kvar igen men då sa de att det inte
fanns någon möjlighet alls.

Han tyckte det skulle vara skönt att åka hem & sova men jag var helt förstörd.
Låg i hans famn inne på rummet & bara tjöt.. tjöt & tjöt & tjöt.
Känslorna som jag hade just då var att jag inte kände att jag skulle klara det ensam.
Vi hade precis fått Mio in till oss & nu skulle jag ta hand om honom helt ensam.
Jag var livrädd. Jag var så rädd att något skulle hända & att jag inte hade Mikael där.
Han lovade att vara inne till frukosten vid 08 & det var han.
Den natten minns jag att vi var uppe & gick större delen av tiden när vi inte var på intensiven & ammade & pumpade. 
Jag kunde inte somna & jag kunde inte slappna av inne på vårt rum.
Jag & tjejen som jag delade rum med pratade inte alls. 
Hennes barn väckte mitt & tvärtom.. jag kunde inte slappna av. Jag bara grät.

På torsdagen var vi på intensiven nästan hela dagen.
De var helt fantatiska där!
Vi fick sån bra hjälp MED ALLT.
Jag vet inte vad jag hade gjort de sista nätterna & kvällarna om de inte hade varit så snälla.
De berättade på torsdagen att det inte var långt kvar på hans antibiotikakur. 
I början hade de sagt 10 dagar men på torsdagen sa de att de skulle göra ett test på fredag morgon & se hur det såg ut & att de troligtvis skulle ta bort det på lördagen.
Vi blev överlyckliga!
Vid den här tiden så ville jag bara hem. Jag var så trött på att vara instängd på bb & jag vet att jag verkligen verkligen längtade hem.
När kvällen kom åkte Mikael hem igen & kom in fredag morgon.
Vi gick upp & de tog tester på Mio & talade om att de hade bytt antibiotika nu & han skulle behöva byta en gång på fredag kväll & sedan ta bort den på lördag morgon & sedan skulle det vara klart.

Vi pratade med dem & frågade om vi kunde få åka hem & komma tillbaks för hans antibiotikabyte & det fick vi.
Inne på BB nästan väntade de bara på att vi skulle få åka därifrån för att de var i så stort behov av platser då det var överfullt!
Jag fick ta några sista prover & de skickade med mig sprutor jag skulle ta själv i låret i två dagar & recept på mediciner så att jag skulle vara lös i magen & sedan vad vi klara på BB.
Vi fick åka hem!

Vi åkte tillbaks på fredagkväll så att de fick byta
hans binda & antibiotika & på lördagmorgon åkte vi in så att de
fick ta bort det & köra ett par sista tester & så träffade vi en doktor
som kollade på honom & så fick vi åka hem igen.

 

Solen stod högt på en blå himmel, det var verkligen sommar & jag lämnade Örebro tillsammans med min familj.

Vi åkte in bara vi två & nu var vi tre som lämnade.

En sån mäktig känsla.

 

Jag ska bara tillägga vilket vrak jag var där inne.
Jag kunde inte ens öppna sms från min mamma utan att tårarna började spruta.

Så fort jag fick sms av just mamma & pappa så brast det för mig.

Jag tror att det var att allt släppte på något vis samtidigt som jag tyckte att allt hade
varit så jobbigt. Så mycket känslor & tårar som forsade ut under de 6 dagarna var helt sjukt.

Idag har vi varit på en hel del återbesök & både jag & Mio mår toppen!
Det men som jag fått från förlossningen är att vid nästa barn får jag inte föda vaginalt utan då behöver jag göra kejsarsnitt för att inte uppleva samma sak igen & med det göra det ännu värre.

Mig spelar det ingen roll sålänge jag får en frisk bebis.

 

Sammanfattning av själva förlossningen är att jag tyckte inte alls att det gjorde speciellt ont, inte som jag trodde det skulle göra.
Det är trots allt det mäktigaste jag varit med om & jag kan inte vara stoltare över mig själv.
För mig var det en väldigt jobbig förlossning & nu kan jag se tillbaks på det & tänka att allt detta
gav mig världens finaste son!